mctouring MC Touring när den är som bäst!
Efter 400 mil, på både asfalt, grus men mest snö och is i sadeln på en Royal Enfield Himalayan 450 så kan jag konstatera att det är sällan det behövs mer än 500 kubik och 50 hästar! Gäller kanske inte när jag ska ha passagerare och dubbel packning men för solokörning på resa både hemmavid och till Långtbortistan så räcker det långt 🙂 Jag går närmare in på detta i denna artikel!
Ny modell av klassiska Royal Enfield Himalayan Royal Enfield är ett gammalt klassiskt motorcykelmärke och de har nästan haft en mission i att behålla den ”klassiska” karaktären. Royal Enfield började tillverka motorcyklar redan 1901 och räknas idag till en av de största tillverkarna av motorcyklar i mellanklass segmentet. Många är vi som köpt, eller önskat sig, en Royal Enfield bara för att få till den gamla klassiska känslan av en motorcykel från 50- och 60-talet. I stort alla modeller har spunnit på det temat men nu är kanske den nya Himalayan en förändring av den resan? Den nya 450 är definitivt en mer modern maskin med en helt nykonstruerad motor som även är vattenkyld. Detta är säkert till stor del framdrivet av nya och strängare miljöregler men jag tror också att önskan har varit att ta till sig mer av äventyrssegmentet som bara blir större och större, och där trenden nu mer går mot mindre och behändigare hojar istället för 1100 – 1300 kubikare på 250 – 300 kg. En utveckling som jag personligen tycker är både önskvärd och i tiden.
Personligen tycker jag att en äventyrshoj på 300 – 1000 kubik är fullt tillräckligt lite beroende på vad jag tänkt använda den till, solo eller med passagerare och vad för slags underlag jag oftast kör på. Kanske är det mer manligt med något som är stort och väger mer men viktigast är ändå i slutänden vilken körupplevelse jag får och hur trygg jag känner mig i sadeln. Jag har tyvärr under alla år på resa träffat på flera före detta motorcyklister som lagt av på grund av att dom inte kände sig trygga i körningen. När jag då rekommenderat mindre hojar som kan ge den tryggheten så kryper det fram att det går inte, dom kan inte visa sig i ”gänget” med en allt för ”klen” hoj. Tråkigt när det blir så när det finns hojar för alla smaker, storlekar och behov. Men tyvärr har jag också hört kommentarer som att ska du köra offroad behöver du en stor och stark hoj på minst 1000 kubik och 120 hästar! Jag undrar varför dom som tävlar i enduro inte har upptäckt detta? På motorvägen är det dock för det mesta skönt med en stor hoj men för min egen del så kör jag nästan aldrig motorväg så då minskar också det behovet. För mig börjar äventyret bakom nästa krök och då behövs oftast inga långa transporter på stora transportleder. Men som sagt behoven är olika och det finns lösningar för alla!
Men varför då en Himalayan 450 Jag kör som sagt resor både på asfalt och grus men jag kör också vintertid på snö och is men alltid på väg, men det innebär ändå att vikten har stor betydelse. Det är alltid roligare och mer lätthanterligt att köra en hoj som väger under 200kg och om hojen i övrigt räcker till för att hålla de farter jag tänkt mig, jag får med mig den packning jag behöver och jag färdas bekvämt även på långa sträckor ja då känner jag inget behov av att ha en större hoj. Jag har alltid haft mindre hojar i stallet som t.ex. Honda Transalp, Honda Dominator, Suzuki DR med flera och för, exempelvis, vinterkörning har dom också varit mitt första val om jag inte kört motorcykel med sidvagn. Men även på grusturerna så är allt under 200kg så mycket lättare att hantera och känns smidigare men också tryggare. Visst funkar även hojar över 250kg på både grus och snö men när jag väl får ett kast har jag inte speciellt mycket att sätta emot, något jag aldrig upplevt med de mindre hojarna. Nu är jag inte ute och kör för att maximera farten på alla underlag utan mitt intresse är att resa och få en helhetsupplevelse där det är jag själv, min packning och min hoj för att uppleva nya platser som är i fokus. Är det rallykörning som är intressant så behöver kanske vissa parametrar ett annat fokus. Men som sagt min devis är – Så länge resan pågår är målet nått – MC-touring när den är som bäst på både asfalt, grus och varför inte också på snö!
Läs mer fakta och detaljer om själva modellen Himalayan 450 här på Royal Enfields egna sidor!
Hur som så hamnade jag efter en hel del funderingar hos Kent Farman på Norrvalla MC i Smedstorp (Skåne), generalagent i Sverige för Royal Enfield. Vi hade haft lite samarbete tidigare då vi hjälpt till att ta fram skidor för den gamla modellen Himalayan 411, då Kent har ett stort intresse för att få ut dessa hojar på vinteräventyr. Nu var det så dags att även fundera runt skidor till den nya modellen Himalayan 450 och i samma veva gjorde vi även en förändring runt produktionen av skidor. Bosse (Yllestasmén) tackade för sig efter en lång och trogen tjänst. Han lämnade över tillverkningen till Hans Dahlberg (MC-skidan.se). Vi tackar Bosse för allt fantastiskt arbete han gjort, och även fortsatt gör för att främja vårt härliga vinterintresse, och önskar Hans lycka till med den fortsatta utvecklingen. Men som sagt nu var även Kent intresserad av ta fram skidor till 450 modellen och då tänkte jag att det kanske var ett gyllne tillfälle att själv testa en 450 och samtidigt prova ut ett fungerande och bra skidpaket till hojen. Sagt och gjort så blev det så och i oktober hämtades den ut i Smedstorp och kördes då in genom att förflytta den från Skåne till Jönåker där MC-skidan har sin verkstad. Inkörningen var enligt boken 50 mil och sträckan till Hans i Jönåker var 49,9 mil, så det blev ju helt perfekt med ett oljebyte när jag kommit fram. Det innebar att jag även fick chans att prova hojen på torra och snöfria vägar och då också en ganska dryg dagsetapp på 50 mil som utmanade baken, på mestadels lite större vägar. Övrig testkörning har annars så här långt skett på vintervägar då vintern slog till redan 2 december 2024.
Men hur kändes den då på långtur
När jag letar MC idag så blir det lätt så att jag fastnar framför YouTube och olika tester och recensioner och så även denna gång, även om de flesta testerna den här gången blev kollade efter själva inköpet. Det som dock slog mig direkt var att testarna som gjorts utgått från vitt skilda ingångsvärden. I en del tester så låg fokus på offroad och enduro och i andra tester mer på touring och då kanske mest äventyrstouring, typ en resan till Långtbortistan eller jorden runt. Vissa recensioner hade en del att kritisera och slog ner på flera saker men de flesta gav hojen ett högt betyg och bedömde att det var ett kanonköp sett till pris och prestanda. Jag tycker mig konstatera att de som utgick från offroad-/endurotänket var dom som var mest negativa och dom som såg ett touringäventyr till Långtbortistan var dom som var mest positiva. Jag kan direkt konstatera att jag håller med båda grupperna. En Himalayan 450 är ingen endurohoj men väl en tillräckligt potent hoj att ta mig ut på resa på alla typer av underlag men då med fokus på väg. På min resa från Smedstorp upp till Jönåker kunde jag konstatera att hojen kändes förvånansvärt stabil för sin storlek, ja till och med stabilare än vissa av dom hojar över 1000 kubik som jag både kört och kör på mina resor. Detta även i högre farter runt 100 km/h och strax över men så mycket fortare än så finner jag kanske inte lämpligt att köra även om det givetvis går. De flesta hojar stora som små är ändå behagligast att köra i hastigheter mellan 65 – 95 km/h på resa och då gäller det att välja vägar där den farten blir optimal. Med det vill jag också säga att jag mycket sällan kör vägar med hastighetsgräns över 80 km/h och det oavsett om det är en dagstur eller en resa till Nordkapp. På många av dessa vägar får jag också vara nöjd om det ens går att trafiksäkert köra 80 km/h, så fartkänslan den får jag ändå. I detta segment funkar en mindre hoj helt utmärkt och så även Himalayan 450.
Nu när jag även fått på väskor från Enduristan, läs mer på www.enduristan.se eller www.aventour.se, och provat körning med full packning så kan jag konstatera att jag får med mig det jag behöver för en tvåveckors resa med boende i tält/stuga/rum och som alltid har jag kanske ändå med mig lite för mycket. På min första tur från Smedstorp till Jönåker var jag dock beredd på att jag kanske skulle få kämpa en del med sittkomforten med tanke på många mil och lite längre körpass för att hinna de femtio milen på en eftermiddag. Men jag kunde konstatera att jag inte satt så mycket sämre än på mina större maskiner och komforten var det inte några som helst problem med under de 1-1,5 timmes pass som jag körde på den resan, det passade min bak väl. Det borde då innebära att hojen skulle räcka till för alla dom resor jag arrangerar från Nordkapp till Smygehuk. Jag har dock inte haft möjlighet att prova med passagerare och det är väl inte heller min tanke då jag i dessa fall helst vill upp på en hoj runt 800 till 1000 kubik eller större. För den typen av körning behövs ofta ett större utrymme både för personer och bagage och det får man i ett större chassibygge.
Ny teknik på gott och ont, eller … Men vad vill då Royal Enfield med den första mer moderna hojen i flottan? För visst har den en mer modern motor och också en mängd andra tekniska finesser som oftast är en självklarhet idag på en ny hoj men kanske inte då tidigare hos Royal Enfield där ”klassiskt” varit och är ett viktigt begrepp. Trots ny teknik i den nya 450 hojen så har dom ändå behållit lite av den klassiska imagen. Hojen har stålram, ståltank och nästan inga plastkåpor, vilket är väldigt ovanligt för en hoj i äventyrssegmentet idag, men något jag gillar. Hojen känns robust byggd, men då för touring och kanske inte enduro, och det finns minimalt med saker som kan skramla eller lossna. Dessutom inte så mycket som tar skada om jag oturligt går omkull. Jag kompletterade även hojen med motorskyddsbågar och det också för att de behövdes som stöd för fästet till skidorna. Ljuset på hojen är av LED typ och helt okej för att vara standard belysning. Visst kan jag önska mer men det har räckt för den mörkerkörning jag gjort under årets vinterturer.
Hojen levereras med en liten vindavvisare som jag nog tycker mer är en designpryl än något som gör nytta vid längre touring. Vid körning i bushen och uppe i Himalaya så funkar den säkert bra men vid vintertouring (men även vår och höst) i Skandinavien behövs något bättre. Nu får man oftast välja att antingen inte ha någon vindavvisare och istället njuta av fartvinden eller om jag tänkt köra vintertid ha en så pass bra vindavvisare att jag slipper fartvindens kylande egenskaper. Royal Enfield säljer själva en högre vindavvisare som endast är cirka 5 – 10 cm högre och det blir för liten effekt. Jag fick tag på en eftermarknadsprodukt med en vindavvisare som helt håller vinden borta från huvud och överkropp men där jag ändå klart och tydligt ser över. Det passar mig bäst i alla fall när det blir vinterkörning. Den har också gjort ett riktigt bra jobb under mina första 400 mil av vinterkörning. Jag har inte behövt stänga visiret trots att det varit 18-20 minusgrader. Eftermarknadsproducenter till den nya Himalayan 450 är ganska många och det finns redan flera modeller av större vindavvisare att välja på till hojen och fler kommer nog. Den jag köpte kommer från www.unitgarage.com Har sett att även Givi kommer med en modell som ser riktigt bra ut. Jag kompletterade även med en mindre vindavvisare från Wunderlisch som gör att luftströmmen får en lite annan bana.
Det kanske inte direkt har med teknik att göra men bränsletanken är på 17 liter och så här långt kan jag konstatera att den då tar mig 45 – 50 mil innan jag behöver fylla upp igen! Det måste ses som något som ytterligare förstärker touringpotentialen för denna hoj. Alltid skönt att kunna ha en normal dagsetapp i tanken och slippa leta tankställen under dagen. Hojen saknar handtagsvärme och idag i vårt klimat så är det nog något som krävs för komforten och givetvis ännu mer när det gäller vinterkörning. Men det är standard mått på styre och handtag och därför ganska enkelt att sätta på en sådan eftermarknadsprodukt. Jag monterade en modell från www.hojstyling.se
Hojen går även att få antingen med slangdäck eller med slanglöst. Jag tror att dom som ändå ser denna hoj som mer av en offroadhoj kanske väljer slang medans jag som håller mig på väg tycker slanglöst funkar bäst då det oftast är snabbast och enklast att laga en punktering om oturen varit framme. Skulle jag ändå få större problem, och det någonstans i Långtbortistan, så är det inte heller så svårt att stoppa i en slang om så skulle behövas. Förutom då att slanglösa däck oftast är hårdare och lite besvärliga att kränga av och på fälgen ute i fält. Men idag verkar fler och fler däcktillverkare endast göra en slanglös modell som sedan kan användas både för fälgar med slang och utan. Gäller då främst däck av lite mer landsvägsmodell från 50/50 däck och däck mer tänkta för asfaltkörning och mindre andel grus.
Körupplevelsen på resa både på asfalt och grus Jag har som sagt inte hunnit med så mycket ren gruskörning men väl asfalt och snö/is. På asfalten och då även i högre farter så upplever jag hojen som mycket stabil för sin storlek. Jag fick känslan av en betydligt kraftigare hoj till tyngd och storlek men givetvis kände jag att det inte var någon 1000 kubikare när det kom till farthållning. Men kraften räckte väl till för att hålla god landsvägsfart på 80 och 90 vägar, och större vägar med högre farter ja dom undviker jag alltid ändå. Hojen är också väldigt lättväxlad, det känns mer som att jag petar på en knapp än skjuter i en ny växel med en vanlig växelförare. Ja kanske går det även lite för lätt ibland och jag märker knappt att jag lagt i en ny växel. Känns dock skönt nu under vinterkörningen då jag bara behöver peta till lätt på växelföraren när jag vill byta växel. Då jag kör med skidor så lyfter jag foten från skidan till fotpinnen för att växla och då är det givetvis bra om det är lätt att utföra en växling.
Det funkar även bra att stå och köra och jag får en lagom framåtlutande ställning med lätt böjda armar för bästa kontroll. Det går även att köpa till styrhöjare för den som antingen är lite längre eller som vill stå i en mer upprätt och mer vilande ställning, men för aktiv stående körning tycker jag att det kan funka bra som det är original för mina 184 cm. Med den längden så får jag dock ha sadeln i högsta läget och jag funderar även på om jag ändå skulle vilja sänka fotpinnarna någon centimeter. Det borde inte vara något problem för mig som håller mig på vägar men kanske skapar problem om jag skulle välja endurospåret. Ett annat alternativ är att byta sadel och det finns en rallyvariant som är 14mm högre men jag hade gärna sett att den byggt 2-3 centimeter om jag nu ändå ska höja. Men det finns nog redan eftermarknadsprodukter som löser detta? Jag har just nu också TwinPegs monterade på hojen som ytterligare ska underlätta när jag står och kör. Det ska både ge mer balans till körningen men också en större yta att vila kroppstyngden mot. Jag har inte hunnit testa så mycket än men det kommer mer kommentarer och tankar runt detta längre fram.
Instrumenteringen kan kräva lite tid för att fullt ut förstå men där finns det som behövs och jag kan även koppla upp hojen mot telefonen och på så vis även få navigering direkt i displayen. Det jag dock inte tycker fungerar det är körriktningsmarkörerna. Hojen har ingen automatisk avstängning av körriktningsvisarna, något jag är allt för van vid från andra hojar, och det innebär att jag missar att slå av i tid och otid. Men då är det ju bara att ha koll på varningslampan och det är just det som är problemet! Det är inga lampor utan endast en grön färgmarkering i den digitala displayen som syns allt för dåligt och har väldigt svårt att skapa rätt uppmärksamhet. Vet inte riktigt hur man kan få till detta i ett digitalt instrument men markörerna borde lysa upp mer? Det finns ytterligare en sak som irriterat lite och det är sidostödet. Tydligen var det ett problem på den den äldre modellen att den stod för rätt upp på sidostödet. Nu på den nya 450 modellen så lutar istället hojen lite för mycket. Är hojen packad och står det minsta i nedförslut på vänstersida så får jag ta i lite väl mycket för att få upp hojen. Detta går givetvis att fixa med en extra fotplatta till stödet så det är inget stort problem men gav mig ändå lite extra träning nu på de aktuella vinterturerna.
Hur hanterar jag packning Jag har valt att utrusta hojen med Enduristans mjuka väskor och därmed valt bort Royal Enfields aluminiumväskor. Jag har dock även sett och fått uppleva dessa aluväskor på nära håll och jag tycker också dom håller bra kvalitet för den som vill ha hårda väskor. Jag har dock monterat Royal Enfields väskhållare och det är för att Enduristans väskor är anpassade för att passa på alla hojar som har väskhållare i 18 mm rör vilket då även Royal Enfield Himalayan 450 har. Väskorna för de främre kraschbågarna passade även dom väldigt bra men det var betydligt svårare med tankväska då tanken är ganska kraftigt veckad och den plana ytan över tappningshålet allt för kort innan styret kommer i vägen. Här får jag ta och kolla lite mer och se om det kan gå att få till på annat sätt? Enduristans tidigare modell av tankväska passade fint men tillverkas tyvärr inte mer, men en signal har skickats till Enduristan så kanske kan tillverkningen tas upp igen? Det är ganska många hojar idag som har en kraftigt veckad tank så en väska anpassad för detta sitter inte i vägen. Jag har behov av tankväska då jag släpar med mig flera kameror och tillbehör till dessa och dom vill jag ha så lättillgängliga som det bara går och då är tankväska perfekt. Det är inte heller några problem med att få plats med en av Enduristans packrullar på passagerarplatsen (både Medium och Large passar fint) och då har jag fått den volym av packning som jag brukar behöva för en tur på en till två veckor, ja det fungerar också med all säkerhet för längre turer än så. Är det något som ändå är säkert är det att jag alltid har för mycket med på resa, men finns det plats så är det inte heller dumt att ha med några ”bra att ha saker” som kan underlätta resan eller rädda mig i någon situation av nöd. Framför allt ska du alltid ha med ”rätt saker”, även för den gången då vädret slog om och bjöd på tuffa utmaningar. Eftersom detta var ett vintertest så har jag också noterat att väskorna håller sig riktigt mjuka även i kyla, nu var det dock aldrig kallare än 20 minus men så långt funkade allt väl. Körde även ett par etapper i regn och kunde inte notera att något vatten tagits sig in.
Körning i snö och på olika vinterunderlag Ja det kanske inte är det mest normala men jag köpte just denna hoj för att jag tyckte att den skulle bli perfekt som vinterhoj med dubb och skidor. Jag kommer nog även att få mycket glädje av hojen även när barmarken väl är på plats igen men just nu ligger mycket fokus på vinterkörning och att prova ut och designa skidor för Royal Enfield Himalayan 450. I samarbete med Hans Dahlberg på mc-skidan.se så är vi nu i full färd med att testa och prova ut ett upplägg som fungerar. Så här långt har testerna fallit väl ut och jag har provat hojen med skidor både i djup snö/oplogade vägar, isgata och fantastiska snöpackade vintervägar. Så här långt fungerar det helt som det var tänkt, just den kompromiss som krävs för att kunna åka iväg på vintertouring där jag kan hamna på allt från torra rena asflatsvägar, isigt och spårig, massor med nysnö eller när det är som bäst hårdpackade fina snövägar. Varför säger jag då att det är en kompromiss? Jo det är för att det alltid finns bättre upplägg för körning på ren och torr asfalt eller ren is men vill jag då även kunna hantera moddiga, snöiga och spåriga vägar då är den bästa kompromissen bildubbade däck kompletterat med skidor. Det innebär inte att andra upplägg inte fungerar men för en trygg och allt igenom säker touring i alla väderlägen och väglag så har jag inte hittat något bättre. Här lägger jag en länk som på ett bra sätt visar hur vi testat Royal Enfield Himalayan 450 i vinterlandskapet Frozen bike ride, på tur i Dalarna.
Slutsats Så här långt fungerar min tanke väl och hojen har skött sig helt perfekt på nya vinteräventyr och jag tror att den kommer att göra så även till våren på barmarken. Jag kan inte annat än konstatera att det är en mycket prisvärd hoj (runt 70 papp) som ger mig precis det jag behöver och så länge jag inte tänkt köra med passagerare så borde den kunna ta mig på de resor jag tänkt mig utan problem. Som det känns nu kommer den även att få agera andra hoj (och reservhoj) på mina resor i sommar. Jag får återkomma med lite uppdatering när jag kommit lite längre i mina tester.
Jag vill också tipsa om Frozen Bike Ride (Emil Duvander) och hans YouTubekanal @frozenbikeride där han nu i vinter både tillsammans med mig och på en egen långtur genom Sverige kör en Royal Enfield Himalayan 450 med skidor. Se mer av hans material via länkarna!
Artikelförfattare: Hans Rönnegård mctouring.se / Ronnegard Adventure AB – Vi arrangerar touringresor för motorcylkister runt om i hela Skandinavien och med en viss förkärlek för Norge. Läs mer om våra arrangemang och resor via länkarna nedan!
Så länge resan pågår är målet nått – MC-touring när den är som bäst på både asfalt och grus men även snö!
Länkar
Royal Enfield Sverige – norrvalla.se
Enduristan – enduristan.se
MC-skidan – mc-skidan.se
Resor med mctouring.se – ronnegardadventure.se
Vinterns tester med skidor till REH 450 (exempel) – @frozenbikeride (YouTube kanal)
Mina tidigare tester med MC-skidor – mctouring.se vinter
Följ mctouring.se på Facebook: mctouring.se på Facebook
Följ mctouring.se på YouTube: mctouring.se på YouTube
